När jag växte upp, i en liten förort norr om Stockholm, så hade min fina pappa lekt. Gone bananas. Fullständigt. Hela ovanvåningens väggar och tak i vårt fina femtiotalshus, stort pratar vi, jättestort, var fullt med spackel. Tjockt spackel där han dragit fingrarna runt runt. Som en slags acid trip på gips. Så var det på 70-talet.